December

Man är 17. Stor nog för att förstå hur världen fungerar, men ändå för liten för att hantera den så som den ska hanteras. Stor nog för att förstå konsekvenser men ändå för liten för att inte sätta sig i situationer där man får dom. När kommer denna övergång? När börjar man hantera världen rätt? När börjar man hantera saker rätt?

När kommer man till den punkten där man förstår precis hur man ska göra. Aldrig? Kommer hela livet vara såhär jävla förvirrande? Kommer man alltid vara en hopplös, förvirrad 17åring? Kommer man ständigt behöva ha beslutsångest och inte vara säker på vad som verkligen är rätt?

Helst vill man att folk ska fatta beslut åt en. Nästan går man runt och tror att det kommer bli så, men sen kommer man till slutet och då ligger allting på en. Man är alltid ensam på ett sätt. Men på vilket sätt är man inte ensam? Är man alltid själv? Ingen vet vad man egentligen tänker, man är egoistisk och vill bara ha fördelar. Att det förändras när man blir kär, är det en lögn?

Sitter fortfarande egoisten där i bakhuvudet som bara vill ha mer och mer? Man vill ha mer kärlek, mer tankar, mer ord. Man ger kärlek för att få kärlek tillbaka, man ger ord för att få ord. Man ger för att få.

Jag vill verkligen skita i det här. Jag vill ha en som fixar allt åt mig, jag vill ha en som tar mina beslut. Jag vill ha en stark djävel som drar mig ut ur alla svåra situationer.