5 november

Fan. Jag förstår knappt själv hur Rickard har orkat med mig.
Jag är en sådan person som förväntar mig att personen jag är tillsammans med ska förstå mig, ska förstå när jag blir sur, om jag är sur och förstå precis vad jag vill att den ska göra. Jag förväntar mig det. Om den inte förstår första gången biter jag ihop och berättar en gång till, tredje gången pratar jag töntigt högt och tydligt som om personen vore halvdöv, fjärde gången idiotförklarar jag personen och har den där "du-är-en-sådan-jävla-idiot-om-du-inte-fattar-det-här"- rösten. I huvudet föreställer jag mig att jag står och slår denna persons huvud mot en vägg. Femte gången, då händer det något inom mig all irritation, all ilska, allt jag någonsin har varit arg eller ledsen för, allting som tynger mig bara kommer ut. Jag börjar gråta. Och nu menar jag verkligen att jag gråter i raseri, jag blir hysterisk. Jag tappar all min självkontroll. Jag gråter och jag skriker och förklarar för personen hur jävla dum i huvudet den är. Och det enda denna personen inte har förstått kan vara något så simpelt som att den inte förstod att jag blev arg för att den inte förstod att den skulle ringa upp när jag var ledsen. Men det slutar med att jag tar ut allting som har hänt den senaste veckan på den här personen. Även fall jag ringer minuten efter detta utbrott och ber så mycket om ursäkt så förstår jag faktiskt inte hur jag kan utsätta någon jag verkligen tycker om för något sånt. Jag förstår heller inte hur jag kan utsätta mig själv för det, för allt slutar ju med att jag inser att det är jag som är idioten som tror att alla kan leva upp till mina krav. Så varje gång det händer är det något som går sönder i mig och jag hamnar i en jävla svacka.

Så nu vill jag säga att om du någonsin blir tillsammans med mig så kan du iallafall låtsas att förstå mig.