Sådär nu är det söndag och Arvikafestivalen är avklarad. I torsdags drog jag och Alex ner. Fördjävlig dag. Men senare började festen dras igång. Ett minus var att jag såg inte något av banden som jag kom dit för att se, förutom Håkan då förstås. Min vapendragare under festivalen var ingen mindre än Emil Skoog. Ska jag vara helt ärlig är den människan nog den skönaste jag vet. Vad man än vill att han ska göra, gör han. Så med han kan man inte ha tråkigt. Men om jag ska vara ärlig har jag också insett att jag verkligen inte är en festival-människa. Så fort jag kom in på campingen så kom lukten av spy, kiss, bajs och allt möjligt över mig. Aldrig. Aldrig att jag klarar det här tänkte jag. Redan nästa dag stod vi i kö till duschen. Efter några timmar var man lika äcklig igen. Senare på kvällen skålade vi för folket som hade klarat alla dagar sedan hylla jag nog varje person som var 20+. Dom fick bort min livsångest lite. Om 5 år kan jag fortfarande dra till Arvika utan någon som helst skam i kroppen.