Jag har verkligen insett uppskattningen av att ha många kompisar fast en enda bästis. En enda som vet allt som alltid är den första man ringer till a ni förstår poiängen. Jag hade under en lång lång tid en bästa kompis, Rebecca Eriksson. Vi var som handen i handsken. Om jag kom själv frågade alla vart hon var. Vi hörde ihop. Jag var aldrig rädd för att säga något till henne och hade den största tryggheten hos henne. Jag kände mig liksom aldrig ensam för jag visste att vad som än hände hade jag henne där. Det är klart att jag vet att jag har henne där fortfarande och hon har alltid mig där. Men man glider i sär så är det! Nu när vi glidit i sär har jag fått många bra kompisar, mer än bra kompisar. Men den enda problemet är när något händer, vem fan av dom ska jag ringa? Så fort det blir något ploppar frågan upp i huvudet. Oftast blir det så att man inte ringer någon alls utan det kommer senare. Men just den stunden man känner något bara falla i hjärtat så kan jag inte få stöd för jag har ingen jävla aning om vem jag ska ringa av alla? Så vänner, kan ni inte sluta vara så bra och bli lite mer ojämna så jag vet vem fan jag ska ringa?

Egentligen ska jag sluta vara så nojig. Mitt problem är att alla mina kompisar är så jävla bra? Stupid girls.