Innebandy

Vi kunde inte undgå att börja prata innebandy minnen igår hos Josefine Thunell. Den gamla goda innebandy tiden. En speciellt minne. En straff. Ingen vill lägga en straff, men eftersom det måste vara olika spelare för varje straff så när det aldrig avgjordes så blev man tillslut tvungen.

Jag grät och grät, jag ville verkligen inte. Straff var döden för mig. Det blev till slut min tur. Jag fick torka mina tårar och gå ut på planen. Det var helt tyst och jag kunde höra mitt hjärta dunka för jag var så jävla nervös. Det var en viktig match. Om vi vann skulle vi komma till final. Varje straff hade stor betydelse, min straff hade stor betydelse.

Jag går fram mot målvaken, går några meter sen börjar jag jogga. Jag fintar målvakten mellan benen och det är så jävla snyggt. Jag ska precis lägga in den så.. jag snubblar. Inte på målvakten. Inte på min klubba. På min egna fot. Jag ligger där och tänker att det här måste vara ett bra exempel på tillfällen då man helst vill vara någon annanstans.

Det var en jävla tur att vi vann den matchen.