6 september

Det är märkligt det där när man träffar någon barndomsvän som man inte känner längre. Tiden spolas tillbaka, personen är den samma som för alla år sedan, jag är den samma som jag var under tiden med denna person. Såg en sådan person på bussen idag, säger inte träffade eftersom vi inte ens hälsar på varandra längre. När jag var liten var hon min förebild, min gud jag tyckte hon var coolast i världen och lovade mig själv att bli som henne. Nu när åldersskillnaden inte är så tydlig längre och jag vet att jag har lyckats bättre än henne, jag vet att jag är smartare än henne nu. Ändå finns den där känslan kvar, hon är den coola stora tjejen och jag är den lilla stalker tjejen. Jag minns när jag och hon var på bio med hennes utvecklingsstörda syster och hon sa: Om någon bakom mig kommer börja prata om henne eller skratta åt henne, då ska jag vända mig om och säga: Det är min syrra!
För mig kommer hon alltid vara den där personen.