Det stod att du var snygg men du var ful

Jag stirrar på min spegelbild. Påsar under ögonen, fett hår, röda kvisslor var och här, blek. Jag ser helt enkelt förjävlig ut. Inte en ansträngning har jag lagt ner för att se någorlunda fin ut. En tanke slår mig hastigt som ett slag i huvudet - "Inte fan skulle det vara konstigt om min pojkvän var otrogen mot mig." Den är situationen är så typisk i alla förhållanden. Efter en speciell tid börjar flickvännen se mer och mer förjävlig ut. Står vi bakom ett statement att "jag kan vara mig själv med honom." Eller är det helt enkelt så att vi lurar våra pojkvänner att falla för vårt yttre fullt med smink för att senare visa vårt riktiga vidriga jag? Frågan är när vi själva älskar oss som mest. Jag går ut från toaletten och in i rummet igen. Jag kollar på Rickard och minns de gångerna han har haft röda kvisslor, när ögonbrynen växt ut, påsar under ögonen, röda ögon, snus i hela munnen. Jag tänker att jag älskar ju han precis lika mycket då som nu. Om inte mer.