I 10 år har jag hållt på med fotboll
det har ungefär varit en tredjedel av mitt liv i 10 år.
Fyfan vad det är mycket.
Kan inte alla känslor vara föralltid? Suckss hardly att jag har tröttnat. Tröttnat på något som alltid varit där för mig. Minns inte ens livet utan det. Kan inte någon bara tränga sig in i mig(I MITT HÖVVE MENAR JA NU) och ba komma fram till ett beslut. Jag blir så jävla trött av allt tänkande.
Jag har fan aldrig tagit tag i något vettigt i hela mitt jävla liv. Fan vad jag är lat. Så fruktansvärt oansvarig. Så barn.. så barn är jag. Jag vill växa upp, växa upp som fan. Eller vill jag? Om man tänker efter vore det soft att alltid ha någon som tar hand om all skit man lämnar bakom sig mamma. Men tyvär funkar det inte så när man växer upp. Men ska leva det här livet enda, som om jag vore odödlig. Jag ska ta mina egna beslut och supa bort ångesten. Sounds nice. Nu ska jag tänka. For real. Eller sova.